Klockan är tjugo i åtta. Jag har duschat och sitter vid köksbordet i vårt kök. Nyss har jag varit ute med Ergy. Hela tiden reflekterandes över dagen som vart idag. Idag har varit någonting alldelens särskilt, och jag kommer aldrig någonsin glömma vad jag har gjort och upplevt idag. Lördagen den tredje maj, Back in Babys Arms, Umeå 2014. Jag deltog i en helhet som var obegripligt stor. Till en början var jag sminkös, sedan blev jag också tillfrågad att själv delta i uppträdandet, och tackade ja.

Genom att samla 150 kvinnor av olika färg, form, ålder och bakgrund och sminka allihop misshandlade, sedan rada upp detta antal efter Umeås gågata, upplyste och uppmärksammade vi tillsammans våldet som görs mot kvinnor. Våldet som hela tiden tystas ner.

Våldet. Det där våldet som sker i sällskap av någon du brukade älska, men nu håller av allt mer. Våldet.

Våldet som är tabu att prata om. Våldet alla vänder blicken ifrån och vägrar erkänna. Det våldet.

Under en halvtimme stod vi där, utspridda och tysta. Ingen av oss sa någonting. Vi hade våra huvuden högt lyfta och lät istället skadorna på våra kroppar berätta om någonting som är väldigt fel. Det går inte att beskriva känslan. På ett sätt kände jag ingenting och samtidigt så kände jag massor. Jag kände mig osynlig och offentlig på samma gång. Folk dom kollade, folk dom viskade. Folk utbrast rakt ut i med eller mothåll. ”Vad tror dom att dom håller på med” ”dom står i vägen för mig”, men också ”dom demonstrerar mot kvinnovåld”.

Vi tog plats. Och tvingade folk att se oss. För får närvaro var ett faktum dom inte kunde komma ifrån. Himmelen som varit mörk av moln och luften som varit blandad av regn och snönederbörd ledde så småningom till en blå himmel med en värmande sol. Det var konstigt, och så var det himla coolt. För när halvtimmen sedan passerat och vi började gå igen, försvann också det blåa på himmelen och tillbaks kom det gråa, regniga. Det var som att, som att det vi gjorde lystes upp ännu mer av någon slags uppsyn från vädergudarna.

Att bara stå sådär, rakt upp och ner och undvika att se folk i ögonen kändes som en utmaning, men det var aldrig det. Tiden gick så himla fort och för varje minut som gick kände jag mig starkare. En kille som gick förbi sa till sin kompis att stämningen kändes så tryckt att det kändes som att något närsomhelst skulle explodera. Kanske så var det så.

I och med att jag kände mig starkare och starkare tillät jag också mig själv att känna. Jag höll inte tillbaka tårarna i mina ögon och gåshuden på min kropp försökte jag inte spänna bort. Jag lät folk kolla, viska och glo. Men jag lät ingen ignorera mig. För jag var ju där. Jag och omkring 150 andra stod ju där. Och fick folk att se oss. Det går ju till lite så, du hör det, du ser det och du rör det. När du ser det, börjar förhoppningsvis du förstå. Om du sedan rör i det, så börjar du delta.

Det hände så fruktansvärt starka grejer under den halvtimme som vi stod där och lät folk se. En sak som jag blev extra berörd av var hur utomstående kvinnor, utanför vår ensemble, tog plats bland oss med sina skador och sår. Kanske visste dom inte att vi skulle stå där just idag, men kanske så visste dom det. Och kanske fick det som att våga sig ut dom också. Ibland behöver man bara få känna samhörighet, och veta att man inte är ensam. För man är aldrig det. Systraskapet är ett band kvinnor emellan som håller en hand om allas rygg och jag tycker det är så fruktansvärt vackert. 

Det som gör mig så ledsen dock, angående dessa utomstående och skadade kvinnor, är att inte dom som vi andra kan klösa bort sina ärr och skölja bort sina blåtiror vid slutet av kvällen som jag nyss har gjort. För deras skador är där för att stanna.  Liksom skadorna på alla andra dolda kvinnor.

Fyfan.

Jag behöll mitt smink på i timmar efter vårt uppträdande. Jag gjorde som jag brukade, körde bil, såg film med pappa, gick ut med hunden. För jag är inte rädd längre, rädd för att låta folk se. Jag känner mer styrka för varje blick som jag möter och jag känner en protest för varje märke på min kropp. Folk ska alltid alltid bli påminda. Så att de inte glömmer hur det faktiskt på vissa ställen är.

Snälla var inte en person som tänker att det inte angår dig eller att du inte själv är drabbad. För det är du, ändå. Jag lovar. Ett samhälle där kvinnor misshandlas brutalt är inte någonting som på något sätt inte berör någon. Vi lever i det här för sjutton, ta ställning. Fråga dig själv, tycker jag att detta är okej? Gör sedan något för någon annan. Något för någon som inte kan. Kanske för hon som är inlåst i sin egen bostad och förbjuden att ta sig ut, eller för hon som inte vågar visa sig för smärtan och skammen i henne är för stor.

När jag stod där, stod också två gubbar bredvid mig. Dom stod där länge, och kollade. Dom väntade på att någonting skulle hända. Dom räknade väl med en show, tänkte att uppträdanden förknippas med underhållning och att någon av oss borde börja dansa eller sjunga en vers av en låt. En av de äldre männen sa tillslut ”Men nu har det snart gått tjugo minuter, nu måste dom ju göra något”.

Och då kände jag bara. Nej. Det måste vi inte. Vi måste ingenting. Det kanske är DU som ska göra något.

Det kanske är alla ni omkring, alla vi i samhället. Det kanske är vi, tillsammans, som måste göra något åt detta sorgliga och nedtystade problem.

Med en stor mängd styrka och upplysenhet lämnar jag snart den tredje maj bakom mig. Och sedan kommer jag leva på idag, för en lång tid framöver. Jag är så ärad, glad och stolt över att ha varit med i detta. Nu är klockan tjugo i nio och en hel timme har gått. Jag skulle kunna sitta här i en timme till. Ord räcker helt enkelt inte. Men det är ju också lite det vi visade upp idag...

Att ibland så talar tystnaden högst