Jag for inte. Dit.

Som hon sa att jag skulle göra. 

Och nu sitter jag här istället, på Umeås stadsbibliotek.

 

Hon sa till mig, "åk till aktuten, gör det nu"

Och jag vet inte

varför,

Men ibland är det bara så jävla svårt att acceptera att det är någonting med ens kropp som inte fungerar,

att något, är fel.

Därför sitter jag här nu. På fel plats, om man ska se det ur hälsans synvinkel.

Jag har dock, lovat mig själv, och mina anhöriga

att om ingenting är förändrat imorgon så ska jag göra som hon bad mig när vi pratade

Då åker jag in

och överlämnar mig själv och min eviga smärta

----

 

Jag infogar en bild på ett ljus,

för ibland finns det lite sånt i vardagen när allt bara stryps av påminnelser om 

att den kroppsmassa man besitter inte är skapt korrekt